Kvällstankar
Jag känner mig förvirrad. Ena sekunden går jag omkring med ett brett leende på läpparna, jag är så tillfreds med allting. Men så där inne nånstans, gnager det i mig. Jag är inte tillfreds. Jag är inte hel. Jag måste få bli hel fysiskt för att känna mig hel psykiskt.
Jag har ett jobb, ett hem (äntligen utan ovälkomna gäster (pälsängrar😰)), en stor fin familj, en sambo, vänner och massa drömmar.
Jag är tacksam över det men det som gör mig nedstämd nu och har gjort den senaste tiden, är min kropp. Jag bara trampar runt i ett hjul. För att bli bättre måste jag träna, men jag har träningsförbud tills jag blir lite bättre? Jag är kluven och vet inte längre vad jag ska ta mig till.
Att försöka lyssna på råd från alla olika håll gör mig bara förvirrad. I slutändan är det ändå jag som känner min kropp bäst, det är jag som måste ta besluten.
