Det stör mig, det gör mig ledsen. Jag vet att det inte är någon annans fel, det är inte mitt heller. Men jag blir galen och tycker det är fruktansvärt orättvist ibland. Livet är inte rättvist men de som älskar att röra på sig och älskar känslan av att få ta ut sig tills man är halvt död, borde kunna göra det utan att ens egen kropp ska hindra en.
Idag på fotbollen var vi fyra stycken som stod på sidan av planen och kämpade med egna rehab-övningar för att i slutändan kunna spela fotboll. Då slog det mig att det är så orättvist. Så många hade kunnat ge upp och strunta i övningarna och slutat helt med sporten, men sen finns det folk som älskar det så mycket så man faktiskt pressar sig själv genom tunga, tråkiga saker, bara för att vinna över sin egen kropp och visa den att man faktiskt klarar av det bara man vill.
Jag har varit skadad, precis som alla andra, och ibland klagar jag, men jag tänker inte heller ge upp även om jag blir less på sjukdomar och skador. För fotboll är bland det roligaste jag vet, bara man får vara frisk och hel.
Nu ser jag fram emot söndag och en veckas semester i huvudstaden med Julia. Men först två dagars arbete kvar och en helg med innebandylaget i Vasikkavuoma!
Och jag ska inte klaga över små sår, jag vet att det finns folk som har det hemskt. Jag har det finfint och är gla!
Hihi hittade en bild från nyår, puss!
